Till en början påminner Alvy: Den förlorade mycket om andra ungdomsböcker inom samma genre, särskilt Astrid Lindgrens Mio min Mio. Här lär vi känna huvudpersonen, den ensamma men charmiga Alvy. Hon är en flicka som, trots att det egentligen inte är något fel på henne, har svårt att passa in, särskilt bland klasskamraterna på Kungsholmen.
Man skulle kunna beskriva bokens inledning som något långsam, men för mig är detta en styrka som visar på Skuggelds känsla för detaljer. Genom att vi får tid att lära känna Alvy och hennes ensamhet blir vi också mer investerade i det som händer senare. Jag känner en stor glädje när hon hittar sin första vän och blir fascinerad av de första skymtarna av en annan värld. Faktum är att det är i de långsammare partierna som Skuggeld verkligen visar sin skicklighet. Varje gång tempot saktar ner, njuter jag av att bara få umgås med karaktärerna, som om de vore verkliga vänner snarare än bara ord på en sida.
Men Alvy: Den förlorade är inte bara en djup och känslosam berättelse om en ung flickas öde, det är också en ungdomsfantasy fylld av action. När tempot väl skruvas upp, blir det riktigt intensivt, vilket gör boken både spännande och svår att lägga ifrån sig. Ibland går det dock så snabbt att jag knappt hänger med på vad som händer, eller vilka karaktärer som gör vad. Min enda riktiga invändning är att många av karaktärerna introduceras under de mest actionfyllda scenerna, vilket gör att jag ibland blir osäker på vad som pågår och om jag borde bry mig om dessa nya karaktärer. Men denna kritik väger lätt, särskilt eftersom den övergripande berättelsen är tydlig och engagerande. Dessutom är det kanske så att tempot hör till genren och att jag helt enkelt inte är van vid det.
Boken behandlar två huvudsakliga teman: ensamhet och självupptäckt, samt miljö och människans påverkan på den. Till en början var jag något tveksam till det sistnämnda. Jag brukar inte uppskatta när författare blandar in aktuella politiska eller miljömässiga frågor i sina berättelser, särskilt inte inom fantastik. Därför var jag skeptisk när Skuggeld berörde ämnen som klimatförändringar, miljöförstöring och överbefolkning. Inte för att jag är oenig i sak, utan för att jag oroade mig för att det skulle ta över berättelsen. Men min oro visade sig vara obefogad. Skuggeld väver in dessa frågor på ett subtilt sätt, utan att bli predikande eller ge enkla lösningar. Istället väcker han tankar och frågor, som till exempel: ”Vad kostar vår existens?” och ”Förtjänar vi ens att finnas?”.
Detta avsaknad av enkla svar genomsyrar också många av bokens karaktärer. Inledningsvis kan det verka som en klassisk saga om kampen mellan gott och ont, där alla passar in i tydliga kategorier. Men allt eftersom berättelsen utvecklas, blir det tydligt att många karaktärer delar samma mål, men når helt olika slutsatser om hur dessa mål ska uppnås. Denna komplexitet uppskattar jag mycket, särskilt eftersom det får mig att reflektera över samtida frågor och det polariserade samhällsklimatet där gränsen mellan det ”goda” och ”onda” ofta är flytande.
Sammanfattningsvis är Alvy: Den förlorade en mycket läsvärd bok som briljerar med sitt språk och sina varma personporträtt. Den är spännande från början till slut och lyckas dessutom, på ett okonstlat sätt, få mig att fundera över frågor jag inte väntat mig att möta i en ungdomsbok.
+ På samma gång rappt som vackert språk.
+ Varma personporträtt och djupa relationer.
+ Spännande, kittlande och magiskt.
+ Gott mot ont, men där såväl goda som onda vacklar i sin tro.
+ Ställer frågor utan givna svar.
– Antalet karaktärer i bokens senare hälft gör vissa händelser något svåra att förstå.
– Slutet kommer kanske något för tvärt.
Ni kanske också är intresserade av: