När jag ställs inför romaner som blandar science fiction och fantasy brukar jag oftast vända mig bort. Även om jag gillar båda genrerna var för sig, tycker jag att de sällan fungerar bra tillsammans – de tenderar att stjäla varandras styrkor. Därför var jag till en början skeptisk till Emelie Beijers Lysande blå. Till min glädje upptäckte jag dock snabbt att hon lyckats skapa en fungerande balans. Istället för att vara en renodlad mix av genrer utspelar sig berättelsen i en dystopisk framtid, med några få fantasyelement som krydda.
Eftersom lyckade kombinationer av dessa två genrer är ovanliga, hade jag hoppats att resten av boken skulle hålla samma höga nivå. Tyvärr är det inte riktigt fallet. Boken ger intryck av att vara hastigt skriven, vilket går ut över både språket och sammanhangen. Det är synd, för jag vill verkligen läsa mer av Beijer och ser potentialen i hennes verk.
Lysande blå utspelar sig, som sagt, i en dystopisk framtid där mänskligheten, efter en apokalyptisk händelse, har tagit sin tillflykt till flygande öar högt ovanför den förstörda jorden. På marken finns bara mutanter, som av de överlevande människorna betraktas som brutala monster.
Vi möter Elyon, en ung kvinna som lever på en av de flytande öarna. När hon deltar i ett av militärens rutintester visar det sig att hon reagerar starkt på ett serum som ger vissa människor extraordinära krafter. Detta tvingar henne att ta värvning i armén, där hon tränas för att använda sina krafter till mänsklighetens försvar.
De inledande kapitlen fokuserar mycket på Elyons utveckling, och påminner om en klassisk ”coming of age”-berättelse. Under ett militärt träningsläger lär hon känna både sig själv och sina förmågor, liksom sina svagheter. Många av händelserna känns igen från andra berättelser om rekrytlivet, och även om Elyon och hennes vänner är charmiga, känns denna del av boken lite utdragen. Det är först när handlingen verkligen börjar ta form, någonstans i mitten av boken, som det blir riktigt intressant.
Efter den långsamma starten accelererar handlingen med högt tempo, många vändningar och en stark, genomtänkt grundidé. Vid sidan av huvudhistorien om Elyon får vi också följa några andra karaktärer, vars berättelser hjälper till att binda ihop händelserna och ge en djupare förståelse för världen och dess invånare, både människor och mutanter. Detta bidrar till att nyansera bilden av konflikten och lyfter bort den från en enkel kamp mellan gott och ont, till förmån för en mer komplex värld där orättvisor drabbar alla sidor.
Det som i slutändan drar ner omdömet för Lysande blå är dock varken karaktärerna, historien eller världen. Istället är det själva utförandet. Boken känns mer som ett tidigt utkast än en färdig produkt. Formuleringarna är ofta alltför vardagliga och moderna, och på flera ställen används ord och uttryck på ett sätt som känns felaktigt eller förvirrande. Sådana misstag borde ha fångats upp av en redaktör eller korrekturläsare. Dessutom förekommer plötsliga hopp i tid och rum som är svåra att följa. Ett exempel är när en karaktär lämnas ensam i ett stycke, men i nästa kastar sig i famnen på någon som just gått iväg. Uppenbarligen har flera timmar passerat, men detta är något jag som läsare måste lista ut själv. Dessa glapp i berättelsen gör inte bara att handlingen blir svår att följa, de drar också ner spänningen då viktiga skeenden ibland helt utelämnas.
På grund av dessa språkliga och redaktionella brister kan jag tyvärr inte ge boken mer än en tvåa i betyg, vilket är synd. Jag tror att Lysande blå hade potential att bli riktigt bra om bara mer tid hade lagts på att finslipa den.
+ Underhållande och tempofylld.
+ Sympatiska och relaterbara karaktärer.
+ Gråskalor snarare än gott mot ont.
+ Viktiga skeenden beskrivs ur flera perspektiv.
+ En otippat lyckad genremix.
+ En intressant idé till värld.
– Genomförandet känns slarvigt.
– Hopp i tid och rum från stycke till stycke.
– Alltför talspråkligt och modernt språk.
– En aningen långsam start.
– Bitvis känns världen inte helt genomtänkt.