Förr i tiden brukade jag få rysningar av förväntan så fort jag såg ett färgglatt fantasyomslag. Men med åren har det krävt allt mer för att återkalla den där genuina, barnsliga förtjusningen. Redan i prologen av Skärvor av en brusten värld känner jag dock att den här boken är något alldeles särskilt. Språket, stämningen och händelserna bygger snabbt upp stora förväntningar – och de infrias, om och om igen.
Kuldkepps berättelse kretsar kring fyra karaktärer vars öden är sammanflätade på olika sätt. Ibland kan den här typen av historier kännas svåra att följa på grund av de ständiga perspektivbytena. Men Kuldkepp introducerar varje karaktär en i taget, vilket ger mig tid att verkligen lära känna dem innan nästa introduceras. Därefter växlas det skickligt mellan deras perspektiv, ofta genom flera kapitel där jag får följa en och samma karaktär. Detta ger berättelsen en välbehövlig balans och, viktigare än något annat, en känsla av djup och omfång i världen.
Vad gäller den värld som Kuldkepp har skapat är jag djupt imponerad. Här finns en mängd olika kulturer, raser och nationer, och samtliga känns genomtänkta och trovärdiga. Till och med alvfolket, som jag inledningsvis var skeptisk till på grund av alla Tolkien-liknande imitationer, framställs på ett sätt som jag till slut verkligen uppskattar. Men det mest iögonfallande med denna värld är inte dess invånare, utan att den bokstavligen har splittrats. Det som en gång var en hel värld är nu bara skärvor – kontinentalöar som långsamt vittrar bort och svävar över ett bottenlöst ingenting. Visst, denna värld utmanar ibland fantasin (vart tar allt vatten vägen? hur fungerar gravitationen?), men om man bara accepterar det som det är, skapas en fantastisk känsla av både spänning och ångest. Världen håller nämligen på att dö, och faller långsamt ner i tomheten.
Denna världens förfall påverkar naturligtvis också invånarna. Till exempel får mödrar på grund av de krympande resurserna inte föda fler än två barn. Om de ändå gör det betraktas barnet som månmärkt, vilket innebär att det tillhör Beskyddaren, en mytisk trollkarl som kämpar mot demoner och världens sönderfall. Det är också ett sådant barn, Daewar, som vi först möter i Skärvor av en brusten värld. Historien börjar när Daewar möter Beskyddarens hantlangare, kallad ”Han som hämtar”, som reser från gård till gård för att samla in de månmärkta barnen.
Finns det något negativt att säga om boken? Ja, några små invändningar har jag trots allt. Ibland, särskilt när karaktärerna använder svordomar, känns Kuldkepps annars utsökta språk något ungdomligt och tappar lite av sin skärpa. Dessutom känns det som om författaren någonstans efter mitten av boken börjar skynda på handlingen utan någon tydlig anledning. Tempot och tidens gång ökar plötsligt, vilket kan kännas lite abrupt. Trots dessa små anmärkningar påverkar de inte helhetsintrycket nämnvärt – Skärvor av en brusten värld är en imponerande och fängslande läsupplevelse.
+ Spännande.
+ Ett vackert och lättläst språk.
+ Fyra levande huvudpersoner som är lätta att relatera till.
+ En mästerligt regisserad dramaturgi.
+ En intressant och levande värld.
– Svordomar som känns mellanstadium snarare än medeltid.
– Några segment med märkligt tempo.
– Den tar slut. Jag vill ha mer.