Det första som fångar min uppmärksamhet när jag börjar läsa Drakviskaren är Lovisa Wistrands särpräglade språk. Hennes sätt att formulera sig och välja ord är kreativt och originellt. Men efter några kapitel kan jag inte låta bli att undra om det kanske ibland blir lite väl finurligt. Jag märker att jag ofta tänker mer på de språkliga detaljerna än på själva berättelsen, vilket knappast är ett gott tecken. Vid vissa tillfällen känns ordvalen till och med något slumpmässiga, som om Wistrand inte alltid är helt säker på vilka uttryck som är naturliga inom den värld hon skapat. Eller kanske är hennes språkliga begåvning så subtil att jag helt enkelt missar kopplingarna? Hur som helst, efter ett tag märker jag att dessa språkliga lekfullheter drar ner min läsupplevelse något – vilket är synd, för själva berättelsen är riktigt bra.
Historien utspelar sig i en ganska dyster värld, där stjärnalver för ett krig och försöker tvinga de andra alvfolken till underkastelse. Vi möter Iszaelda, en ung solalv som fortfarande lever i frihet. Trots denna frihet verkar hennes liv långt ifrån lyckligt, mycket på grund av att hon inte riktigt kan eller vill passa in bland sina egna. Temat om utanförskap är återkommande i boken och är något de flesta av oss kan relatera till. Tyvärr har jag svårt att känna någon djupare koppling till Iszaelda, vilket gör det svårt att leva sig in i hennes situation. Ofta finner jag mig irriterad på henne, då hon är kort i tonen, nedlåtande och elak mot andra – och det utan någon egentlig anledning. Till en början balanseras inte heller dessa negativa sidor av hennes personlighet med några mer sympatiska drag, vilket gör att hon ibland framstår som en argsint och bitter tonåring. Kanske är tanken att hon ska vara en stark kvinnlig karaktär som bryter mot normerna, men det sker tyvärr på bekostnad av min sympati för henne som läsare. Det är först mot slutet av boken som jag slutar hoppas på att någon ska ge henne en välförtjänt örfil för hennes barnsliga utbrott.
Trots dessa brister, både i språkets komplexitet och en huvudkaraktär som stundvis är svår att tycka om, är Drakviskaren ändå en mycket läsvärd bok. Framförallt beror detta på det höga tempot i berättandet: redan från första kapitlet sätter handlingen fart och håller sig intensiv genom bokens nästan sexhundra sidor. Dessutom är världen som Wistrand byggt upp imponerande och levande. Man märker att hon lagt tid och omsorg på att skapa en rik kultur, intressanta uttryck och dynamiska miljöer – något som gör världen mer levande än de stela kulisser man ofta hittar i sämre fantasyverk.
+ Berättelsen
+ Tempot
+ Världsbygget
– Lite krångligt språk ibland
– Bitsk huvudkaraktär
Ni kanske också är intresserade av: