Ett Glas efter Midnatt utspelar sig i ett övernaturligt Malmö där magiker, näckar, vampyrer och andra mystiska varelser samexisterar med en intet ont anande människobefolkning. För den som är bekant med urban fantasy-genren är premissen inte särskilt överraskande, men Södergren förtjänar beröm för hur smidigt han väver in dessa element i en modern storstadsmiljö. Han kanske inte ägnar mycket tid åt att förklara hur ”mundisarna” (som vanliga människor kallas) förblir omedvetna om allt som pågår runt dem, men ändå lyckas han göra hela situationen trovärdig och naturlig.
I denna version av Malmö hittas en ”mundis” dödad på ett magiskt sätt, vilket leder till en mordutredning som leds av Måndöttrarna, en organisation som omfattar majoriteten av Sveriges magiker. Sara Henley, en framstående magiker inom Måndöttrarnas styrande råd, får i uppdrag att leda utredningen, och hon tar hjälp av den unga elementalisten Estrid.
Utredningen har mycket gemensamt med klassiska deckare, vilket gör att jag gärna skulle beskriva boken som en övernaturlig kriminalroman. Ett typiskt drag för deckargenren, som jag uppskattar, är att det finns ett stort antal misstänkta karaktärer – näckar, chauvinistiska rådsmedlemmar och fler därtill. Efter ett tag misstänker jag i princip varje namngiven karaktär, förutom Sara, Estrid och deras polispartner Hassan. Denna mängd av misstänkta bidrar till att hålla spänningen uppe, eftersom jag ständigt tvekar om vem som är pålitlig.
Däremot fungerar själva mordutredningen mindre bra. Jag får aldrig känslan av att Sara eller Estrid aktivt letar efter ledtrådar eller pusselbitar. Istället känns det som om de följer en förutbestämd linje, där de ständigt får hjälp av slumpartade händelser varje gång utredningen stannar upp. Dessutom har karaktärerna en irriterande tendens att ständigt stanna upp och fråga sig själva eller varandra ”vad gör vi nu?” eller ”vad är nästa steg?”. Därefter följer långa diskussioner om vad vi redan vet, som om författaren inte riktigt litar på att läsaren kan dra egna slutsatser. Detta upprepande gör att tempot saktar ner och blir ganska utdraget.
När det gäller huvudkaraktärerna Sara och hennes lärling Estrid, känns det som om jag aldrig riktigt får lära känna dem på djupet. Det gör att jag inte heller känner någon stark koppling till dem, vilket påverkar spänningen. Dessutom känns dynamiken mellan dem tämligen platt, kanske för att de är väldigt lika varandra. Deras dialoger består ofta av att Estrid säger något sarkastiskt och Sara svarar med ett motvilligt leende. Detta upprepande gör att deras interaktioner känns lite förutsägbara och påverkar min inlevelse när de ställs inför fara.
Språkligt sett är Södergren skicklig, men ibland känns det som om han medvetet försöker lyfta fram det könsneutrala pronomenet ”hen”. Det är inget fel med att använda ”hen” där det passar, men på vissa ställen känns det påtvingat och överanvänt, vilket ibland gör texten svår att följa eftersom det blir otydligt vem som gör vad.
Sammantaget tycker jag ändå om Ett Glas efter Midnatt. Det kanske inte är ett mästerverk, men det är en underhållande läsning som säkerligen kommer att tilltala både fans av urban fantasy och klassiska deckare.
+ Spännande intrig.
+ Sömlösa övernaturligheter i vårt moderna Malmö.
+ Gott om karaktärer att vara misstänksam mot.
– Lite för slumpartad mordutredning.
– Svårt att komma karaktärerna nära.
– Ibland känner jag mig lite väl handhållen av författaren.
Ni kanske också är intresserade av: